Jag försöker hitta tillbaks till mig själv,till den jag aldrig fick en chans att bli.Till det Jag som aldrig fick utvecklas.

Jag tänkte att om jag börjar nysta i alla tankar och minnen som börjat komma kanske jag där någonstans hittar en utväg eller en förklaring

Jag var annorlunda som barn.Ett besynnerligt barn.

Nu när jag som vuxen ser tillbaka är jag tacksam för dom få nära vänenr jag hade och jag förstår nu ur en vuxens perspektiv vilket tålamod och vilken tolerans dom hade.

Jag var ett trasigt barn,inte bara besynnerligt.

Det klaraste minne jag har av mig själv som barn är förknippat med träd ,där av bloggens överskrift.

Min närmaste vän,min förtrogne var en gammal ek.Jag satt där i timmar,ofta,lade gåvor sökte närhet.Jag minns att mina två vänner brukade vänta en bit bort och bara nicka när jag förklarade att jag kunde tala med träden.

Jag kunde inte förklara att jag fann tröst i den skorvliga stammen,susningen i bladen och tryggheten i beständigheten.

Att tryggheten och värmen  hos ett träd gav  mig mer än min familj.

Jag kan än i dag känna den tryggheten och närheten jag kände då och än idag känner jag mig trygg inne i skogen,som om,jag var  omgiven av vänner......

Jag var inte så gammal när jag började sitta där kanske 5-6 år.

Jag var mkt själv som barn.Strövade runt ,sökte efter något.Redan då.

Ibland tror jag att jag gick vilse där någonstans när jag som liten var ute och gick på dom mörka gatorna ,regnvåt asfalt som lysts upp av gatlyktor.

Det är konstigt,varje ggn jag  tänker på det så har det nyss regnet.

Som om det  alltid nyss hade regnet......